Kapitel Ett - Del 1 - något att göra i alla fall...

Om vad det egentligen är vi pysslar med vet vi väldigt lite om, egentligen. Hur det kom sig att vi hamnade här är nog något som vi aldrig kommer kunna säga särskilt mycket om. Egentligen spelar det ingen större roll. Allt vi tror att vi har koll på idag är ändå bara revisioner av det vi trodde att vi hade koll på förut. Och hela den tankegången spelar ändå mindre roll så här i början på maj när temperaturen äntligen har legat över 15 grader i snitt det senaste dygnet.

Då är det viktigare att ta sig för att vara utomhus i mer än 2 timmar per dygn. Så att den lilla varelsen vi är kan få lite vårsol på sin bleka nuna. Anledningarna till att vi blir så till freds och glada så fort vi får höra att våren har kommit varierar förstås i oändlighet. Något som inte tycks vara särskilt sällsynt, när vi talar om anledningar.

Anledningen till att Erland var extra upprymd just den här förmiddagen berodde o andra sidan absolut inte på att temperaturen hade hållit ett visst snittvärde det senaste dygnet, det visste han verkligen ingenting om och det var inte heller något som han hade varit intresserad av att veta någonting om. Anledningen var någon helt annan. "Kaffe" - Tänkte Erland under några minuter, men avbröts av brevinkastets slammer. Han skyndade ut i hallen.

Tusentals tankar slog honom på samma gång, en av dem var: "hoppas fan inte!!" Han kunde inte längre komma ihåg hur många gånger han sprungit så där genom hallen, så många gånger han med stor kraft, sparkat tårna i tröskeln på vägen in och en gång till och med snubblat och kraschat rakt in i ytterdörren. Han började slita i posten och fick till slut nöja sig med att vara ovetande ett helt dygn till.

Koffeinsuget slog honom i huvet igen. Han gick alla 3 meter från hallen till köket och kastade Elgiganten, Jysk, Sverige Demokraterna, Rosenrot, Vakttornet och alla förbaskade grattiskort i soptunnan på vägen dit, Erland trodde inte riktigt på det där med soppsortering. Dörren till skafferiet gnällde. Erland slängde med blicken från burkhumusen till sockerbitarna till en skitgammal hjortronsylt till bragokexen innan han lokaliserat kaffeburken. Självklart var den tom.

Fitta mumlar han för sig själv innan han sätter sig på en stol vid köksbordet för att ställa sig igen efter ungefär 3 sekunder. Han slänger ingen dörren till micron, en minut fyrtion sekunder vet han sen innan är en aldeles ypperligt bra tid att värma sin favorit mugg med vatten. Han rör ner tre stora feta teskedar frystorkat kaffe istället och drar på sig långkallingarna. Ut på balkongen bär det. ...fan morgonciggen är ta mig fan alltid den bästa tänker han och tittar ner på stadens gågata.